Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.