Befinner mig ännu i Stuttgart. En lite märklig ort: själva staden bombades helt sönder i 2:a världskriget så att knappt något gick att rekonstruera. Men trots att man byggde helt nya, gräsliga betonghus så blev stadsplanen väldigt underlig och genom allt har man dragit stora motorvägsliknande vägar. Det enda vackra i innerstan är slottsparken och den vill politikerna riva bort en tredjedel av för att bygga ny underjordisk järnvägsstation, vilket lett till enorma protester och övervåld från polisen. Staden är nog, med undantag av Mannheim föstås, västra Tysklands fulaste – i det tidigare DDR kanske det finns en och annan konkurrent möjligtvis, men jag tvivlar.

Jag har två vänner som bott här i trakten om jag minns rätt: U. växte upp här, men har sagt att det är sista stället på jorden hon vill bo på – tror hon tyckte folk var bigotta. J. stammade härifrån och jobbade något år här efter examen, men var väldigt besviken, tyckte att  folk var för materialistiska. Av min korta titt att döma verkar folk dock trevliga, men det är inte riktigt den där idyllen som överallt annars i Sydtyskland så länge man håller sig inne i själva staden.

Åker man fem-tio minuter med taxi kommer man dock utanför det som historiskt var själva Stuttgart och ut i småstäder och byar som i dag är helt ihopväxta med den större staden, och de klarade sig bättre i kriget så här finns vackra gamla hus och trivsamma restauranger och runt omkring härliga vinberg. Vi åt som sagt riktigt trevligt i söndags (olika sorters kött med spätzle d.v.s. äggnudlar), i går var det vinprovning uppe i bergen. Vid bordet satt förutom Alexander och jag, Deutsche Banks arkivarie som är en god vän och talar riktigt bra svenska, en trevlig tysk-fransyska, en liten herre som satt för långt bort för att jag skulle  kunna inleda konversation med honom, samt en landsmannschafter (alltså en person som tillhört en tysk studentförening, men inte av samma sort som jag). Han hade tydliga mensurärr som jag lade märke till direkt, och han var mycket förvånad när jag berättade att jag också var coleurstudent. Ingen tysk i dag lägger märke till de där små skråmorna och förstår var det är berättade han.

I dag var Alexander (min chef) och jag på ett riktigt bra ställe: ett gammalt stadsmurtorn, visserligen sammanstörtat i kriget men återuppbyggt av de gamla stenarna och nytt trä och puts 1980. Här serverades fantastisk tjock, vitt sparris med toner av jordärtskocka och jordkällare, tillräckligt beskt men inte för beskt. Och ett riktigt bra rieslingvin till det. Å, vad gott det var!

Ni som hängt med bloggen ett tag har sett inlägg från Alexanders och mina kombinerade arbets- och sparrisresor tidigare, och då har jag haft egna foton – tyvärr är min mobilkamera glömd i NY och min egen kamera har fått fel på linsen efter att batteriet tog slut när objektivet var utfällt och den sedan inte kunde fällas in igen utan fick ligga utfälld och utsättas för tryck i väskan – så några egna foton blir det inte här, utan bara några snodda från nätet. Men se gärna t.ex. detta inlägg: http://edwardblom.blog.mtgnewmedia.se/2009/05/02/pa-cecilienhof/ – finns rätt många träffar om man googlar ”Edward Blom” och sparris överhuvudtaget, varav en del är rätt konstiga, fast det är Pers fel, men många inlägg från min gamla TV8-blogg måste man välja chachad på för att komma rätt till.

Anledningen att jag varit här är för övrigt tyska näringslivsarkivariernas ( Die Vereinigung deutscher Wirtschaftsarchivare) årliga konferens som lyckligtvis alltid infaller just under sparrissässongen. Det är oerhört givande och intressanta föredrag, men eftersom jag inte sov något när jag reste från USA och varit total jetlaggad råkade jag faktiskt nicka till en sekund i går – pinsamt när jag insåg att förra gången jag nickade till vid ett föredrag var – hmm, inledningsföredraget på söndagskvällen precis ett år och en dag tidigare under samma konferens. Då hade jag nämligen varit på Amarantherbalen hela natten innan och sedan direkt flugit till konferensen som alltid inleds med ett föredrag på söndagskvällen. Som synes ovan hade jag sömnbrist även för två år sedan, men då anlände jag ett par dagar i förväg till konferensplatsen så jag var i god form när väl föredragen satte in.