Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.