Tag Archives: Edward Blom

Måltider i USA 2: Ben’s Chili Bowl

19 april, 2011 by Mat och dryck Resor

Washington är inte bara maktens och storpolitikens stad, det är också Ben’s. Detta är en institution, ett av de (märkligt nog) få ställena i staden som från starten och än i dag ägts av svarta amerikaner; det är stället där alla tar sig en korv på väg hem efter krogrundan –  till och med presidenten.

Men framför allt, det är inte bara en turistfälla, en intressant historia eller en designikon: korvarna ÄR fantastiska!

Korvarna är hemgjorda och säljs även djupfrysta över postorder eller i en butik ovanför restaurangen. Vi köpte en hel liten fryskartong som höll sig kalla tack vare is,  fast vi hade ett par dagars körväg hem. Det mesta är nu uppätet men åtta korvar ligger kvar i vår frys.

Oftast skärs de på mitten och steks för att det skall gå fortare, sedan sätts de ihop igen och läggs i ett korvbröd, varöver man öser en chili-tomat-sauce som gett namnet Ben’s Chili Bowl. Ur den stora chiligrytan öser de nämligen över det mesta man beställer.

Efter en standard var vi naturligtvis tvungna att prova korvarna även naturella, utan tillbehör, och även så var de ljuvliga.

Till och med kaffet var ok, vilket sällan är fallet i USA – även om alla som varit här länge säger att det har blivit så fantastiskt mycket bättre tack vare Starbucks-revolutionen.

Jag i Halvåtta hos mig

8 april, 2011 by Edward-länkar Mat och dryck Mina tv- och radioprogram

Den 27 april sänds första avsnittet av Klockan åtta hos stjärnorna, som är en kändisvariant av matlagningsprogrammet Halv åtta hos mig. Jag kommer att vara med redan i första avsnittet, och nu är det tydligen officiellt för det står i Aftonbladet – se nedan! Hoppas Ni kommer titta då – och att de klippte bort scenen där Erik trugat i mig för mycket whisky …

Idealstaden

6 april, 2011 by Edward-länkar Resor

Så fann vi den äntligen.  Jag hade alltid vetat att den befann sig någonstans, långt där ute …

Edward Blom besöker Edwardsville

 Och den hade allt: förutom resans  enda rastplats, just den enda gång vi hade matsäck – dessutom …

Edwardsville

… en baptistkyrka

… en till helt annan baptistkyrka

… en unierad metodistkyrka

ett postkontor (tyvärr inte öppet, fast det var mitt på dagen, men i alla fall) …

 

… en affär (som sålde pizza)

och ett tvättäkta stadshus (stort som två friggebodar).

Åter den ende Edward

4 januari, 2011 by Betraktelser

Fram tills jag började högstadiet kallades jag alltid Eddi, av släkt, vänner, lärare och alla jag mötte. T.o.m. på klasslistor och andra halvofficiella papper stod alltid mitt smeknamn. Någon annan Eddi mötte jag aldrig, förutom i engelska filmer och tidningar ˗ och då stavade de fel. Och hade jag mött en annan Eddi hade jag tyckt det varit mycket obehagligt, som att möta en Doppelgänger.

 Så kom jag tillbaks efter sommarlovet till högstadiet och hade plötsligt bytt t-shirt, jeans, jacka och träskor mot skjorta, pressvecksbyxor, manchesterkavaj och lågskor. Och jag var inte längre Eddi utan Edward.A man in half figure with short, curly hair and a hint of beard is facing left. He wears a coronet and holds a sceptre in his right hand. He has a blue robe over a red tunic, and his hands are covered by white, embroidered gloves. His left hand seems to be pointing left, to something outside the picture.

 Edvard, fast med enkelt v, hade visserligen funnits där hela tiden som något som stod i passet och i bankboken i föräldrarnas ”viktiga låda”, på silverskeden (jag fått av farfars kusin stadsträdgårdsmästare Holger Blom eftersom hans far hetat Edward Blom) och på silverbägaren från dopet, eller som en beståndsdel av fasters ibland förekommande smeknamn: ”Edvard Pledvard”. Men det var med högstadiet jag inte bara hade namnet Edward som en tillhörighet utan verkligen blev till en Edward. Och från dess stavade jag, barock som jag alltid har varit, med dubbelt-v.

 Inte heller Edward mötte man någonsin någon annan, förrän en gång på gymnasiet. En eftermiddag i andra ring kom ett par klasskamrater fnittrande fram och presenterade en kille med latinamerikansk bakgrund som gick bad- och idrottspersonalutbildning – och hette Eduard, fast med svenskt uttal. Det var en chock! Och jag är övertygad om att klasskamraterna letat rätt på honom just för att chocka mig. Jag ville ju vara den ende Edward – och skulle det finnas någon mer skulle det i alla fall vara någon mer lik mig och inte en ”bipare”, som bad- och idrottspersonalstudenterna kallades …

 Åren gick och jag blev vuxen, och jag fortsatte att vara den ende Edward och trivas med detta ˗ fast ibland kunde det ändå kännas lite tråkigt att man aldrig mötte någon annan. Och så för en femton år sedan lärde jag känna en.

 Det var en trippelbroder, såväl i Pimpinella Orden som Par Bricole och Amarantherordern, en genomsympatisk, munter gentleman vid namn Edward Bergh. Varje gång han fick syn på mig rusade han emot mig, tryckte min hand och sade ”Hej Edward”, varvid jag svarade ”Hej Edward” och så skålade vi ˗ för när man är på ordenssällskap håller man nästan alltid ett glas i hand. Och med namnens mystik var det en speciell gemenskap som infann sig och faktiskt en viss trevnad över att inte längre vara den ende Edward.

 Så gick det ytterligare några år varvid ännu en Edward införlivades i bekantskapskretsen. Det var på en stämma med Svensk Handel i Göteborg jag mötte Edvard Söderberg, även han en gentleman ut i fingerspetsarna med belevat sätt, vältrimmad vit mustasch och en glad och förbindlig blick. Att jag visade mig vara hans sysslingbarn gjorde att vi hade gemensamma intresse och samtalsämne i vår förfader Peder Herzog. Eftersom Edvard Söderberg var direktör i Söderbergska stiftelserna kom vi att ha en del kontakt yrkesmässigt och släktskapet kändes dubbelt genom vårt gemensamma förnamn.

 Så slog jag upp Svenska Dagbladet i förrgår och finner till min bestörtning att jag åter är den ende Edward. På sidan 29 står en nekrolog över min släkting Edvard Söderberg, och när jag vänder på bladet så finner jag där en dito över min ordensbroder Edward B Bergh. Och bara 72 respektive 67 år gamla. Så förfärligt tråkigt! Requiescant in Pacem! Hoppas det finns en Edward-klubb på andra sidan!

 Fast, en smula roligt är att en ny generation faktiskt är på väg. Tre av mina vänner har döpt sina barn till Edward och när man går på stan kan man höra unga mödrar ropa namnet efter sina telningar. Så om 20-talet år kanske jag kan rusa fram och muntert säga ”Hej Edward” till någon ung nybliven ordensbroder.

Salig julshopping

18 december, 2010 by Resor Vardagsliv

Ett helt våningsplan bara med julgransdekorationer, tio gånger mer glittrande, blinkande och pråliga än de där hemma; så långt ifrån den tröttsamma svenska medelklassens smakfulla halmstjärnor och kulor i vitt  – Och halva priset på allt!

Jag brukar mycket sällan lägga mina pengar på annat än delikatesser, sprit, resor, välgörenhet och cigarrer; köper nästan aldrig några saker, men här grep habegärets vansinne fullsändigt tag i mig. Jag älskar jul! Och jag älskar julgranssaker, ju glittrigare desto bättre.

Med Adolfsons & Falcks gamla slagdänga ”Mer jul” tonande i mitt inre gled jag omkring mellan gondolerna, med mina läppar förvridna i en dåres leende och fullständigt okontaktbar tills, tills  … hela vagnen var full.

En höst i New York flyr snabbt

17 december, 2010 by Betraktelser Resor

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.

Välkommen till min nya blogg!

16 oktober, 2010 by Betraktelser Huvudmeny Mina tv- och radioprogram

De som följt mig över nätet sedan tidigare vet att jag under ett par år haft en blogg på TV8:s hemsida. Bakgrunden var att det behövdes marknadsföring av min person inför att serien ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” skulle sändas. Åttans marknadsansvariga Anitha Flink tyckte hon kommit på en fantastisk idé när hon talat med kollegorna på Trean och kommit överens med dem om att jag skulle vara med i ett avsnitt av ”Du är vad Du äter” …

Jag protesterade naturligtvis hej vilt. För det första är min hälsa något fullständigt privat som inte angår svenska folket. För det andra hade jag aldrig sett ett program som var så förnedrande för de stackars deltagarna som detta; jag blev alldeles chockad när jag laddade ner några avsnitt på nätet. Som alla vet gäller nämligen ”hets mot folkgrupp” alla grupperingar av människor utom rökare, tyskar och överviktiga. Allt enligt devisen att det är bäst för dem själva att bli hånade och förnedrade för att de skall börja ta tag i sina problem. (Ja, kanske inte tyskarna förvisso.) Sanningen är att oavsett vilket problem man har, och om man kan göra något åt det eller inte, så blir man aldrig bättre på att ta tag i något för att man blir mobbad.

Foto: Eva Hildén Smith, LaBelle Rockette Fotografi

Jag hade aldrig ställt upp i detta hemska program ens om det inneburit raka spåret till att bli tv-stjärna, och nu var jag dessutom övertygad om att ett deltagande tvärtom skulle skada min kommande tv-debut något enormt. Men Anitha kunde inte släppa tanken på vilka höga tittarsiffror Du är vad du äter hade, och satte in hela övertalnings- artilleriet. Jag svarade med långa, elokventa brev som till slut pulveriserade hennes attacker och fick henne att ge upp försöken. Som den goda pr-kvinna hon är innehöll dock det sista brevet i ärendet konstaterandet. ”Men när du är så förbaskat bra på att skriva så får du för sjutton starta en blogg på som marknadsför programmet i alla fall.” Och så blev det …

I början var jag mycket flitig och skrev inlägg 2-3 gånger om dagen. Läsarna ökade i takt med att mina program sändes och snart hade jag flera tusen besökare i veckan. Men sedan började jag tappa takten, inläggen blev allt mer sporadiska. Ett om dagen, ett varannan dag, en hel vecka utan inlägg ibland. Och så när jag fann kärleken också blev det verklig katastrof, kunde gå flera veckor utan inlägg. Men de snälla läsarna tycks ändå ha fortsatt att följa mig i förvånansvärt stor omfattning.

Nu känns det dock som min koppling till Åttan är svag. Även om det var där jag debuterade i Finansnytt och därefter Fredag med Edward/DI-TV. Och det var där mina första riktiga serier ”Mellan skål och vägg med Edward Blom” och ”Edward Bloms gästabud” sändes, så är det nu länge sedan jag gjorde något för dem – även om de rolig nog fortsätter att sända mig i repis.  I alla fall har tanken slagit mig att det vore bättre med ett eget litet hörn av internet där jag kan skriva om mina olika projekt oavsett kanal.

Mina goda vänner Kajsa och Matthieu Hartig hörde mig nämna detta, och till min 40-årsdag i höstas gav de mig en fantastisk present: Denna nya hemsida med både blogg och möjlighet till fasta texter och bilder. Stort, stort tack!

Liksom på min förra blogg är avsikten att blanda: restaurangbesök och matlagning, information om mina radio- och tv-framträdanden med massa personliga dagboksanteckningar och en och annan arg debattartikel. Ibland kommer jag nog att vara aktiv, men oftast få ni nog räkna med något inlägg då och då när jag känner för det. Hoppas att Ni kommer uppskatta den nya bloggen!

Edward Blom