Tag Archives: Gunilla Kinn

Varför vi inte längre kallar vårt hus för ”Postmästarhuset”

29 januari, 2024 by Huvudmeny

I flera år har vi kallat vårt hus för ”Postmästarhuset”, men det gör vi knappt längre. En bit ner i detta inlägg förklarar jag varför.

Vi bor i Stuvsta i Huddinge, i ett hus som byggdes 1923 då detta villa- och egnahemssamhälle växte upp på gammal jordbruksmark.
Läget nära stambanan och den snabba tågresan in till Stockholm var bra argument för tomtexploatörerna, som 1908 hade köpt upp marken från familjen Lagerbielke på Älvsjö säteri.
Här kan ni läsa om 1910-talets ambitioner att skapa en burgen stadsdel – ja, kanske rentav en köping – i Stuvsta: https://huddinge150.wordpress.com/2013/06/13/egen-hard-guld-vard
Denna underbara reklamfilm visar hur man 1928 försökte locka trångbodda stockholmare till Stuvsta, som då snarast var en del av egnahemsrörelsen: https://youtu.be/uyBPtBGD6FU

En av de familjer som nappade på planerna var Johannes (1880–1969) och Gunhild Enger (född Erlandsson, 1886–1966), som köpte en rejäl tomt på Stuvstavägen och lät arkitekten Victor Bodin rita en villa. (Faktum är att de även köpte tomten mot Fotbollsvägen.)
Victor Bodin (1860–1937) var en produktiv arkitekt med lång karriär; bland annat ritade han Stockholms första ”skyskrapare” på Norrmalm anno 1900 och ett av Sveriges första radhusområden (i Enskede) 1908–09. Läs gärna om Bodins alla verk här: https://kulturnav.org/9e23e0fc-c6e2-436d-aa0d-f1d7c1a7da86
Högst sannolikt fick Johannes Enger kontakt med Victor Bodin på jobbet, eftersom den förra var hög tjänsteman inom postverket (mer om detta nedan) och den senare på 1910-talet var postens chefsarkitekt.
Hur uppdraget löd vet vi inte. Men resultatet blev en vacker nationalromantisk byggnad, där inspirationen från Bodins tid med att rita villor i New England i USA ett par decennier tidigare är tydlig.

Familjen bodde kvar till Johannes Engers död 1969. Huset har än idag sin planlösning från 1923 intakt, och uppmärksammades av en bebyggelseantikvarisk inventering som gjordes av Huddinge kommun i Stuvsta–Segerminne 1980. Då blev villan, vid sidan av stationshuset i Stuvsta, klassat som kulturhistoriskt synnerligen intressant.

Vi flyttade in 2018, och har de senaste åren kartlagt såväl familjemedlemmarnas som husets historia, och samtliga ägare efter Engers så gott vi kunnat. Att Victor Bodin var villans arkitekt – vilket vi inte visste innan – var en intressant upptäckt, som också lett till en massa för oss ny kunskap (vilket jag skrivit om i olika sammanhang, exempelvis i Huddinge hembydsförbunds medlemstidskrift, och hoppas få skriva mer om en vacker dag).

Men just detta inlägg ska främst handla om husets namn.

Vårt hus har av Stuvstaborna tidvis kallats för ”Postmästarhuset”, och namnet lyftes fram i Huddinge kommuns dåvarande historieblogg Backspegeln i samband med att vi köpte det. Därför har vi använt namnet i olika sammanhang (även i medieintervjuer) vilket gjort att det fått spridning. Det var som ”Postmästarhuset” villan presenterades av mäklaren, och jag har fått bekräftat via lokala Facebook-grupper att namnet förekommit och använts. Så har det säkert varit!

Men!

När jag sökte i tidningsarkiven – främst Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – upptäckte jag snart att Johannes Enger aldrig var postmästare, vilket innebär ”chef för ett lokalt postkontor”. Under Stuvstatiden av sitt liv var han först postdirektör, sedermera byråchef vid Generalpoststyrelsen och (från 1936) postsparbankschef, det vill säga chef över Postgirot och Postsparbanken.

Enger kom själv från relativt enkla omständigheter – en liten gård utanför Eslöv i Skåne – och arbetade sig upp genom postverket. Han inledde sin tjänst som ”postbetjänt” (postvaktmästare) i Karlskrona redan som tonåring, samtidigt som han studerade – till studentexamen och senare en jur kand. Exakt hur han träffade sin Gunhild vet jag inte, men hon var grosshandlardotter och kom från Karlskrona. Postdirektör var alltså Johannes Engers titel från 1917, då han blev chef för Stockholmsposten.

Hans karriär blev så remarkabel att Svenska Dagbladet rentav skrev en artikel om den när han fyllde 50 år den 8 augusti anno 1930 (eftersom jag inte lyckas lägga spalterna i bredd får ni skrålla neråt):

Så titeln är, som jag tolkar det, en gammal missuppfattning. Folk här i Stuvsta visste väl att herr Enger var ”något fint inom posten”. Typ postmästare.

Eller snarare hade varit något fint inom posten, för under en stor del av sitt liv som Stuvstabo var han ju pensionerad (tjänsten som chef för postsparbanken och postgirot hade Johannes Enger 1936–45 – och det var ju förmodligen så att han gick i pension 1945, vilket är det år han fyllde 65). Kanske var det på 1950-talet huset fick sitt smeknamn? Åtminstone har en Stuvstabo berättat att hon har minnen av att det kallades ”Postmästarhuset” på den tiden.

Men det skulle ha varit minst sagt konstigt att vi med våra nyvunna insikter om att det blivit lite fel med titeln plötsligt skulle börja kalla vårt hus för ”Postdirektörsvillan” eller ”Postsparbankschefshuset” eller något sådant … och ”Postmästarhuset” uppfattade vi ändå som inarbetat. Så vi fortsatte använda benämningen i olika sammanhang. Men vi avstod från att beställa en namnskylt (vilket är lite tråkigt, för vi älskar när hus har namn!).

I somras, närmare bestämt i juli 2023, träffade vi Inger Holmér i hennes hem i Småland. Hon är dotter till Elin Eriksson, en kvinna från Sorunda som från 1930-talet jobbade som husa hos familjen Enger och senare var hushållerska här i huset i flera decennier. Inger växte själv upp på Yrkesvägen här i Stuvsta, där familjen Gustafsson bodde sedan Elin gift sig med Erik Gustafsson, och följde ofta sin mamma till jobbet.
”Hannes skulle rotera i sin grav, om han visste att det kallas ’Postmästarhuset’!” sade Inger – som har otroligt många personliga minnen från huset och dess invånare – mycket bestämt.
Det vill vi ju verkligen inte att han ska behöva göra …! Och inte Gunhild heller. (Vi besökte för övrigt parets gravsten på Solna kyrkogård 2018, men det var i sista minuten för året därpå var den borttagen.)
Så nu har vi slutat använda den termen helt och hållet. Vårt hus har med andra ord inget särskilt namn, även om det såklart är naturligt om andra här i Stuvsta fortsätter kalla det ”Postmästarhuset”.

Om någon Stuvstabo eller kanske någon anhörig till familjerna Enger/Erlandsson eller Eriksson/Gustafsson eller någon annan som läser detta har kompletterande information får ni naturligtvis gärna kontakta mig (gunilla@kinn.se)!

av Gunilla Kinn Blom

P S 1 Talar man om ”ett postmästarhus” i största allmänhet, vilket jag sett i något journalistmanus, låter det kanske också som om det var en tjänstebostad, och det var det ju inte – utan en högst privat villa.

P S 2 ”Engerska villan” vore kanske en möjlighet, men ändå lite självsvåldigt (särskilt som paret Enger tydligen gärna höll en låg profil).
Johannes bror Yngve hamnade för övrigt i Åmål, där han så småningom blev ägare till ett hus som kallas ”Engersgården”: https://www.amal.se/fakta-om-amal/berattelsen-om-amal/gamla-staden/engersgarden
Mäklaren Adam Smith på Historiska Hem, som är snudd på specialiserad på att sälja objekt ritade av Victor Bodin, åtminstone i Enskede, har föreslagit ”Engersro” som namn på vårt hus. Det är oerhört vackert och ett riktigt bra förslag! Men, återigen lite självsvåldigt ..?!

P S 3 När jag studerade på arkitektlinjen vid KTH 1992/93 hade vi förstaårselever som projekt att rita en villa, på Lidingö. Den villan skulle heta ”Villa Bodin”, eftersom vår tänkta beställare var en av lärarna på kursen, Anders Bodin (om jag minns rätt, mina gamla kurskamrater eller lärare får gärna rätta mig om jag har fel!). Mitt projekt blev en tegelvilla med svängda murar; någonstans här i pappershögarna finns ritningarna kvar …

Jag kom nyligen att tänka på detta gamla elevprojekt, sedan jag först tänkt att det vore en fin hyllning till den idag tämligen okände Victor Bodin att låta en av hans skapelser – vårt hus – bära hans namn. Nu är det förvisso så att villor brukar få namn av sina beställare och boende, inte av sina arkitekter … och ”Villa Bodin” är alltså redan tingat i min personliga historia.

P S 4 ”Villa Gunhild” är en annan variant jag är förtjust i, men Gunhild Enger var – enligt ovan nämnda Inger Holmér – en ytterst diskret och smakfull person, som aldrig skulle ha velat skylta så med sitt namn offentligt. Så det ska jag inte införa, så här i efterhand, annat än kanske högst inofficiellt i mina tankar … 🙂

I dag gifter jag mig!

17 juni, 2011 by Fester Huvudmeny Religion/teologi Traditioner

I dag klockan 15:00 gifter jag mig i Storkyrkan. Skall bli fantastiskt!

Hade aldrig kunnat ana hur mycket arbete det var att organisera ett bröllop (om man följer devisen ”allting gott och alldeles för mycket” som vi gjort även för detta.), men det skall bli härligt nu när arbetet är över och vi bara får glädja oss.

Nästa gång jag skriver är jag på bröllopsresa någonstans i Sverige. Naturligtvis kommer ni få se massa bilder.

Min fiancée om drottningens snedsteg

7 april, 2011 by Betraktelser Resor

På lördag kl. 11:03 (med repris söndag 18:00) kommer min fästmö Gunilla Kinn vara intervjuad i Medierna i SR P1 rörande historien med drottningens fotstukning – eller snarare historiens mediemässigt intressanta principfrågor. Jag tjyvlyssnade under intervjun och det hon sa var mycket intressant – som vanligt.

Vi var för övrigt i Beretta-butiken, som drottningen handlade i före stukningen, och vilken härlig samling jaktslipsar, exklusiva picknickväskor, fickpluntor, koffertar etc. Kan inte tänka mig ett bättre ställe att hitta en present till Carl XVI Gustav. Han har tur som har Drottningen. Skulle själv inte bli ledsen om Gunilla gav mig ett träschatull med numrerade (så man vet vems som är vems) jagdbitterglas från samma affär nästa gång jag har namnsdag.

Men det jag inte kan förstå är att Drottningen själv behöver gå runt och inhandla sina varor. Kan väl inte vara meningen att en kunglighet skall springa omkring bland soptunnor på New Yorks trottoarer! Någonstans där har väl ändå vanlighetsivern slutligen ändå gått för långt? (Drottningen av England tillåts som bekant inte ens bära en plånbok enligt lagen.) Kanske krävs det en höjning av apanaget så att Drottning Silvia kan få en extra butler till att handha shoppingen.

I lånta fotofjädrar

2 mars, 2011 by Betraktelser Huvudmeny Mat och dryck Sjukdomar Vardagsliv

En enda kommentar här, men åtskilliga mejl och Facebook-meddelanden, och alla är eniga: man skall inte blanda bilder på inflammerade tonsiller och underbara köttstycken. Ändå pejlade jag faktiskt lite med mitt livs glädje innan jag la ut dem, och hon tyckte på intet sätt det var stötande. Fast, hon kanske var fel person att fråga: med en mor som är kirurg och själv som journalist van att se all världens hemskheter och ändå behöva äta sin middag på kvällen för att orka med följande dags arbete.

Några citat från FB:

  • ”Läser din blogg på en restaurang i Rom. Fick snabbt rulla förbi bilden av dina tonsiller för att komma till bilder på mat. Puh.”
  • ”Men Edward, alltså… halsbilden.. och matbilderna.. nej snälla….”
  • ”Av barn och dårar får man höra sanningen: tag bort bilden på ditt svalg! Madre! :-/ ”

Tvingas dock erkänna: tonsillbilden var snodd från en ungersk tonsillit-expert-community på nätet. Inte för att mina inte såg identiskt uppsvällda och vitfläckiga ut – och inte för att jag inte förtjänar allt medlidande jag kan få – för det gör jag! Men om man inte delar lägenhet med Lennart Nilsson så är så skarpa bilder på ens inre organ inte något man snyter ur rockärmen.

Debuterat som fotograf har jag däremot gjort. I senaste numret av alltid lika läsvärda Neo står jag som upphovsman till min fästmös alla Haiti-fotografier. Nu var det förvisso så att jag endast tagit ett foto på Gunilla, och det var till min besvikelse inte ens med. Alla andra hade hon tagit själv, så någon riktig fotodebut blev det inte där heller. Utan återigen lånta fjädrar …

När jag ändå är i farten och fotobiktar får jag väl erkänna att min kamera var borttappad när vi var på Peter Luger, så även de bilderna var stulna från nätet. Om än identiska med vad vi åt.

P.g.a. kamerans försvinnande får ni heller inga bilder från det underbara cocktailpartyt hos förtjusande Elfi von Kantzow i Upper East Side i söndags, eller på gårdagens hemlagade Biff Greta, eller på dagens middag på Havana Central uppe i Morningside Heights. Men, nu är den återfunnen – och snart, mycket snart kommer här dyka upp alldeles äkta, karaktäristiskt suddiga-och-vingliga Edward Blom-foton. Jag nästintill lovar.

PS Illustrationsbilderna är … snodda. Vad trodde Ni?

Baluns i Västergötland

28 januari, 2011 by Mat och dryck Resor Teater

Gunilla Kinn på Skara StadshotellJag har ju helt glömt bort att jag lovade bilder från vår resa i Västergötland.

Som jag tidigare nämnde i förbigående så var Gunilla och jag för tre veckor sedan på stort baluns på Skara stadshotell. Det var ägarna, Bengt Roser med familj, som bjöd in till sin traditionella Trettondagsfest med fantastisk mat, föreställning i den egna teatern och massvis av trevliga (kända och okända) människor och champagne. Underbart!

Vi har dagdrömt en hel del om att ha issvanar på vårt framtida bröllop, men det är nog något som antagligen kommer fortsätta att vara just en dröm – inte bara för issvanarnas egen kostnad, som för att det man serverar på issvanar (ostron, kaviar etc.) tenderar att spräcka var budget … Men på Stadshotellet var det issvanar förra året – kändes som om man förflyttas till förstaklassmatsalen på en atlantångare 1930. Detta år dock mer modernistiska isskulpturer. På bilden syns Gunilla titta ut genom ett vackert is-R på vilket det vilade diverse läckerheter.

Följande dag blev vi upphämtade av gode vännen Bradley, som är hemmahörande i London, men som nu var i sin lilla stuga i Västergötland, ett smakfullt inrett 1700-talstorp som varit i diverse inredningstidningar och dagen till ära även var dekorerat med naturliga istappar.

Efter att åter ha haft en mycket lyckad kväll, fick vi sova över i lokala herrgårdens gäststuga omgivna av enorma mängder fasaner.

En höst i New York flyr snabbt

17 december, 2010 by Betraktelser Resor

Edward Blom och Gunilla Kinn i New York

Vad snabbt tiden försvann. I september var jag här i New York hos min fästmö Gunilla i en knapp vecka, och det kändes som om vi hann se halva stan. Nu i höst skulle jag vara här i nästan två månader, en oändlig tidsrymd jämfört med semesterresor – och det känns som vi knappt hunnit ner en sväng till Down Town …

Först låg vi däckade i över en vecka: jag i något som liknade influensa, men kanske var det bara sviterna av för många vaccin tagna samtidigt; Gunilla i en förfälig hoståkomma. När vi lagom börjat återhämta våra krafter var jag tvungen att åka tillbaks till Sverige för att hålla ett föredrag för jobbets räkning.

Tillbakakommen var jag naturligtvis trött och jetlaggad och snart var det dags att packa för nästa resa – till Haiti. Där var vi i tio dagar och efter det kändes det som om man gått igenom en känslomässig mangel och det tog någon vecka i civilisationen för att landa. Och lagom när det var dags för att börja åka på utflykter och se sevärdheter, så hade vi plötsligt båda två dragit på oss nya åkommor: Gunilla svår hosta och feber, jag influensaliknande symptom och utslag. Det var som en upprepning av våra sjukdomar en dryg månad tidigare – med skillnaden att jag denna gång hela tiden var (är) rädd för att det var (är) malaria, denguiefeber eller någon annan exotisk tropisk sjukdom. (Jag lyckades ju få fyra myggbett sista natten på Hotel Oloffson när vi lyxade till med en underbar svit, så hypokondrikern inom mig säger att mina överlevnadschanser är små.)

Nu börjar jag känna mig kry igen, och Gunilla är i alla fall bättre – och då återstår: fyra dagar. FYRA DAGAR! Av hela mina två månader. Och på listan över allt vi skulle hinna se och göra här har vi prickat av fem saker av nitton– suck! Men tre till skall hinnas med de närmsta dagarna om inte feberkurvorna vänder uppåt igen. Fast, som min mor sa i telefon när jag klagade: ”Du åkte ju inte över Atlanten för att se New York utan för att se Gunilla – och det gör du väl lika bra när ni ligger sjuka hemma i sängen”.

Jo, förvisso nog var det sällskapet med min älskade som var anledningen att jag åkte hit och nog har vi haft ett fantastisk trevligt vardagsliv i Harlem. Gemensam frukost, gemensamt knattrande på våra datorer i arbetsrummet, lustfyllda matinköp, matlagning, lunch, promenad, träning, middag med levande ljus, alfapetspel och en hel del kramar. Då och då något besök på en bar eller restaurang bara vi eller med goda vänner, mellan sjukdomssejourerna. Det har inte varit många minuter vi varit i från varandra.

Så fast det var lite snopet att vi missade nästan allt så har det ändå varit två av mitt livs bästa månader.