Tag Archives: mat

Bröllopsresan, minnen från sommaren 2

När man bloggat extremt lite under nästan ett år, men samtidigt ett par gånger per vecka fortsatt att ta lustiga bilder och tänka ut lämpliga blogginlägg som man sedan aldrig hinner skriva, så blir det extremt mycket bilder över man aldrig hunnit använda … Alltså, istället för att blogga om mina senaste sex dagar när jag gått runt i lägenheten, varit genomförkyld och inte gjort någonting, så får det bli lite rapportering från sommaren. Här kommer del 2 av minnen från sommaren, Bröllopsresan.

Den gick först till Öland och Gunillas familjs sommarhus där. Dagarna fylldes med kroppkakor, grillad piggvar på antik minigrill, kyrkobesök, minigolf, utflykter, jordgubbsplockande,  loppmarknader, museer och allt annat som gör livet värt att leva. (Ninnis kroppkaksbod i Källa kan verkligen rekommenderas.) Jag var lite ledsen första dagen eftersom vi hade glömt alla de fantastiska ostarna som blivit över från bröllopet – men min gode far paketerade ner dem i små plastpåsar, lade dem i ett vadderat kuvert och så dök de upp i den lilla sommarbrevlådan vid stora vägen några dagar senare. Det var bara att stycka upp ostarna och dra korken ur Madeiraflaskan.

Därefter blev det ett härligt midsommarfirande hos kära vänner i Torna Hällestad i Skåne, som jag inte fick med några bilder på här. Varefter vi tog oss via två goda vänner i Västergötland och besök i Gunillas födelsestad, Örebro, till min släkts gamla fäbodstuga uppe i Dalarna. Där fällde vi träd, gick upp på berg, åt ost från äkta fäbod och blandade konstiga cocktails på haitisk rom och det vi råkade ha till hands – som spadet från fruktkonserver, grädde, blåbärssoppa och liknande. Drinkarna fick namn efter närliggande platser och förfäder, Guckugrogg, Limpersvatten etc.

 

I kväll kl. 20:00 i TV4!

Hos Magdalena ...

I kväll onsdag den 27:e klockan åtta i TV4 är det så dags för mig att vara med i matlagningstävlingen Klockan åtta hos stjärnorna, alltså en specialversion av Halv åtta hos mig. I kamp med stjärnor som Ann-Louise Hansson och Magdalena Graaf – för att inte tala om hedersmannen Erik Hörstadius – skall jag slita ut mig vid gaslågorna i mitt lilla kök och försöka vinna äran och välgörenhetspengar genom att laga den perfekta måltiden! En hel del udda saker kommer också dyka upp. Hoppas alla tittar!

Middagen hos mig.

Magdalena Graaf och Edward Blom på väg till tv-inspelning, Klockan åtta hos stjärnorna

Inspelningsteamet äter snabbmat i min soffa.

Äter levande mat i radio på söndag

På söndag är ett reportage med mig från en restaurang här i New York när jag äter ”levande bläckfisk” som rör på sig i munnen!

Det sänds i P4 Extra i SR P någon gång mellan klockan 13:00 och 15:00. Lyssna då! Finns viss risk att de skjuter på det som de gjorde förra veckan, men i sådant fall återkommer jag. Lovar att länka programmet när det har sänts.

  
onsdag är jag i  TV4 klockan 20:00 och lagar mat och dricker vin med Magdalena Graaf & Co, återkommer om det senare. Mer info här!.

En välsignad, lycksalig och välsmakande påsk önskar Edward alla sina läsare!

Foto: Gunilla Kinn

Glöggmusslor

Även om det blivit väldigt mycket restaurangbesök både i New York och när vi rest runt, så har vi naturligtvis ätit de flesta måltider hemma. Tyvärr har jag fotat väldigt få och skrivit ner recepten på än färre. Men, denna skapelse åt vi i förrgår. Receptet kan synbart framstå som lite komplicerat, men egentligen är det en mycket snabb rätt som man slänger i hop på en kvart.

Edward Bloms glöggmusslor
Blåmusslor i torr glöggsås med kattfiskfiléer

Finhacka en halv gul lök, två vitlöksklyftor, fem soltorkade tomater och fem tjocka skivor bacon.
Fräs detta i rikligt med ghee (raffinerat smör) eller om det inte finns vanligt smör, och ett stänk olivolja.
Tillsätt efter några minuter en kasse borstade blåmusslor.
När musslorna så smått börjat öppna sig häll på: 2 dl osötad glögg (rödvin kryddat med glöggkryddor, d.v.s. nejlika, ingefära, kardemumma och kanel, eller glöggextrakt och med tillsats av rikligt med rom). Man kan naturligtvis också ta 1,5 dl rödvin, dryt 0,5 dl mörk rom och ca 1 krm vardera av nämda kryddor.
Smaka av med lite söt sherry eller annat starkvin om man vill få en aning sötma.
Låt småputtra några minuter.
Stek under tiden två kattfiskfiléer i mycket rikligt med ghee eller smör.
Ta upp filéerna och vispa ner ett par matskedar vetemjöl i smöret som fisken stekts i, späd med spadet från musslorna som nu tas från värmen.
Koka upp såsen, häll den över musslorna och rör om och lägg fiskfiléerna uppepå.

Fisken är bara extra tillbehör för att det skall kännas som en två-rättersmåltid i ett. Vill Ni bara ha musslor går även det utmärkt, då görs såsredningen för sig i smör, ev med ett stänk fiskspad.

 

 

 

Inköpet av kattfisken, som syns på bilden, och musslorna skedde i vår charmiga fiskhandel ett kvarter bort. Ingen vacker fisk direkt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Själva tillredandet i vårt lilla kök.

Måltider i USA 2: Ben’s Chili Bowl

Washington är inte bara maktens och storpolitikens stad, det är också Ben’s. Detta är en institution, ett av de (märkligt nog) få ställena i staden som från starten och än i dag ägts av svarta amerikaner; det är stället där alla tar sig en korv på väg hem efter krogrundan –  till och med presidenten.

Men framför allt, det är inte bara en turistfälla, en intressant historia eller en designikon: korvarna ÄR fantastiska!

Korvarna är hemgjorda och säljs även djupfrysta över postorder eller i en butik ovanför restaurangen. Vi köpte en hel liten fryskartong som höll sig kalla tack vare is,  fast vi hade ett par dagars körväg hem. Det mesta är nu uppätet men åtta korvar ligger kvar i vår frys.

Oftast skärs de på mitten och steks för att det skall gå fortare, sedan sätts de ihop igen och läggs i ett korvbröd, varöver man öser en chili-tomat-sauce som gett namnet Ben’s Chili Bowl. Ur den stora chiligrytan öser de nämligen över det mesta man beställer.

Efter en standard var vi naturligtvis tvungna att prova korvarna även naturella, utan tillbehör, och även så var de ljuvliga.

Till och med kaffet var ok, vilket sällan är fallet i USA – även om alla som varit här länge säger att det har blivit så fantastiskt mycket bättre tack vare Starbucks-revolutionen.

Måltider från USA: Skaldjur på City Island

Dags även att sammanfatta maten under min tid i USA. Förutom en stor mängd egenlagade rätter i vårt lilla kök här i Harlem har det blivit massvis med härliga restaurangbesök. Först ut: City Island.

I höstas tröttnade vi på Manhattan en dag och begav oss hela vägen genom Bronx till dess yttre del, City island, en idyllisk liten ö med fiskebyar och skaldjursrestaranger.

 

Priserna var låga och klientelet långt i från snobbigt, ändå var det inte burgare och korv man kunde beställa utan: ostron, musslor, bläckfisk och grodlår – något som alls inte bara är snobbbmat i USA.

Grodlår och härliga drinkar i plastmuggar för en bråkdel av priserna på Manhattan – och med härlig utsikt över Long Island-fjärden. På andra sidan ligger motsvarande utflyktsmål i betydligt högre prisklass och snobbfaktor.

 

 

 

 

Här syns musslor och olika typer av skaldjur. De flesta åt dem friterade, men de fanns även utan frityrsmet och kvaliteten var med tanke på priset fantastisk. Måste vara en av de bästa ”snabbmats-restaurangerna” jag varit på.

   

Frusen Piña Colada och Rom Punsch (eller var det en Mai Tai, de är ganska lika). Foto: Karen Rester.

Somnade i sjuksängen och vaknade upp i köttätarnas himmel

Kära läsare,

förlåt för det långa uppehållet, men jag har varit sjuk. Den envetna förkylningen som jag skrivit om tidigare lyckades göra en förhoppningsvis sista attack genom att mutera om sig till halsfluss, något som sänkt mig totalt. Tonsillerna svällde till orimlig storlek och täcktes av vita, varande  bölder; smärtan var enorm bara jag svalde saliv och mat var inte att tänka på. I tio dagars tid levde jag enbart på glass, och det tog nästan två veckor innan det gick att dricka något minsta syrligt utan att halsen brann, vilket även innebar två veckor av ohejdad nykterhet!

Tre gånger besökte jag vårdmottagningen som försökte med hostmediciner, alla sorters smärtlindring och penicilliner – utan synbar förbättring. Mot slutet av det hela var det så dags att åka tillbaks till Gunilla och New York. Att ha halsfluss på ett flygplan är inget jag rekommenderar och dessutom hade jag läst att halsfluss ger svår odör ur munnen, vilket inte är toppenroligt när man äntligen skall få kyssa sin älskade efter två veckor i från varandra.

Odören visade sig dock inte vara så farlig, och efter en knapp vecka av sängliggande konvalescens även här i Harlem (vilken förvisso var miljoner gånger mer tilltalande än när jag legat sjuk ensam hemma i Sverige) kunde jag i går äntligen ge mig ut på en lite längre färd i form av en heldag i Brooklyn:  först på New Yorks motsvarighet till spårvägsmuseet (kul, men man kunde gjort ännu mer av det – skall blogga om det på min jobbblogg längre fram) och sedan på stadens mest klassiska köttrestaurang, Peter Luger.

Peter Luger var en upplevelse. Priserna var lite väl kraftigt tilltagna, tillbehören ganska trista (en ok bbq-sås  som de var överdrivet stolta över, tomatsallad och lite spenatröra, men o vad man längtade efter vitlökssmör och bea, och kanske en intressantare grönsak) och det fanns i princip bara en enda rätt att välja på, den stora t-bensteken. (Den kallades porter house steak, men är inte sjuden i porter som den svenska portersteken utan bara ugnsstekt i rikligt med smör.) Och ändå var det värt vartenda öre. Vilket kött! Vilket fantastiskt, underbart, himmelskt, formidabelt kött! Man fick grillbestick, men det hade utan svårighet gått att skära det med smörkniv av trä. Så orimligt mört, och vilken smak! Det här var köttvännernas himmelrike!

Vi fick ett gemensamt uppläggningsfat, och även portionerna var formidabla. Gunilla åt bara en tredjedel av jättestycket så jag fick trycka i mig två tredjedelar. Det här var inte en rätt man lät packa in i en ”doggybag” och värmde upp dagen efter. Om det berodde på att jag just gått av penicillinet denna dag, att det var den första ute på promenad på flera veckor eller den fantastiska (fanatiska) mängden kött jag satte i mig bör vara osagt. Men en pytonorm som svalt en get brukar vara mer energisk. Gunilla fick leda mig ner och upp för tunnelbanetrappor och väl hemma somnade jag som en stock, fast klockan bara vara halv åtta och sedan sov jag i drygt tolv timmar tills det var dags att gå upp till högmässan i S:t Aloysius. Så kan det gå – och jag vill göra det igen!

Från 100 till 0 på 39 timmar

 Senaste veckan har präglats av fortsatt förkylning, men även av några strålande middagar, fina kvällar med Gunilla och avsked.

 Förkylningen hade en förmåga att ständigt hämta nya krafter och eskalera gång på gång. Först var jag hemma ett par dagar och försökte förtvivlat skriva tre föredrag åt ICA och svara på jobbmejl trots ideliga nysningar och en mycket skrovlig röst. Sedan hämtade jag kraft och lyckades ta mig till Årets kock-banketten, även om jag fick avstå själva tävlingen och seminarierna på dagen.

 Middagen var fantastiskt god, men för min del nådde den inte riktigt upp i förra årets enorma höjd., Om detta berodde på att förra middagen var då jag träffade Gunilla för första gången eller på att jag denna gång var förkyld, med all den menliga inverkan det har på doftsinnet, må vara osagt. Ingen skugga över kockarna dock, fantastiskt gott och trevligt var det!

 På grund av förkylningen avstod vi från efterfesten och tog en taxi direkt hem till Gunillas lya i Gamla Stan. Bäddade ner mig, kände mig rätt frisk och planerade att gå till jobbet nästa morgon  ˗ bara för att vakna upp med en näsa som ett stuprör en  solig dag i april på ett hus där privatvärden  misskött takskottningen.

 Efter en dag i sängen, i vilken jag försökte träna in föredragen och skapa powerpoints med bilder, kände jag mig bättre och lyckades ändå genomföra en heldag på Grand Hotel för ICA Region Öst. Belöningen var, förutom alla trevliga handlare man träffade, att såväl Gunilla som jag fick vara med på den underbara middagen som hade Gotlandstema: bl.a. fantastiskt lamm. Å, vad jag älskar Grand, är verkligen som ett andra hem efter alla härliga tillställningar man varit på i alla dess salar och skrymslen. En liten eftersäckare på underbara kvarterskrogen Pastis ˗ rekommenderas till alla ˗ avslutade kvällen och jag kände mig hyfsat friskt, om än mycket trött.

 Dagen efter vaknade jag åter genomförkyld och med huvudvärk klockan sex och väckte Gunilla som skulle åka till flyget en timme senare och ännu inte börjat packa. Fast packningen gick snabbt: hon nöjde sig med två fakturapärmar, en tom extraväska, sin mors gamla brudklänning, pass, biljett och dator. Fördelen när man har dubbelt boende och redan har allt man behöver i New York-lägenheten. (Eftersom min fästmö är journalist och inte, som jag historieberättare, så vet jag att hon nu kommer protestera och hävda att det säkerligen låg ytterligare en handfull småsaker i väskan som jag varken lade märke till eller kommer ihåg, men det ändrar ju på intet sätt historiens kärna.)

 Jag följde henne till Stortorget där hennes mor väntade med bil och vacklade sedan åter upp för de oändliga trapporna och föll som en klubbad säl. Vaknade först när Tyska Kyrkan slog elva och insåg att det var för sent att hinna ner till mässan i S:ta Eugenia som jag tänkt mig.  Skulle ha firat min yngsta systerdotters födelsedag på eftermiddagen, men släkten ville inte ha dit mig när det hörde om mitt virusbemängda tillstånd, så det blev ännu en dag i sängen istället.

 Dessutom har magen börjat bli lidande av alla enorma doser vitlökskapslar, Kan Jang, multivitamin, C-vitamin brus, nyponpulver, Echinea, acetylcystein, paracetamol, omega3-kapslar och skivad chili … Men är man hypokondriker tror man inte att  man kan bli frisk om man inte trycker i sig allt detta vid sjukdom

 I dag har jag äntligen lyckats ta mig till jobbet, men är ännu snuvig, aning hostig och trött ˗ värst är dock att hela min planering för de två återstående veckorna hemma är sönderslagen. Och de veckorna var enormt fullbokade både med jobb och människor jag hade tänkt att hinna träffa. I morgon skall jag dela ut ett av priserna på Cityprisfesten på Mosebacke, så jag hoppas att den förbålda förkylningen inte gör en sista comeback tills dess. Nu sitter jag vid datorn, klockan är över nio och jag måste städa hela huset eftersom städerskan kommer imorgon och för tillfället finns det inte en tom golvyta att dammsuga eller en tom bordsyta att torka av …

Molekylmodell

 Humöret är inte på topp: Antar att man måste gifta sig först innan det är kul att vara gräsänkling. Själv vandrade jag hem i mörkret efter att blivit sent kvar på jobbet, handlade lite färdigmat åt mig själv på ICA, fortsatte ner genom parken och kände mig lika ynklig och olycklig som alla vintermåndagskvällar innan jag träffade Gunilla. Endorfiner, dopaminer och de andra kroppens egna glädjeämnen tycks vara en ryslig färskvara. Efter 39 timmar är hela reserven slut och man behöver omedelbart Gunilla-närvaro-påfyllning om man inte skall ramla ihop till ett litet svårmodigt blötdjur på golvet och ropa ”spleen!”.

Nedre bilden är snodd från Wikipedia och föreställer dopamin. Övre är vinnarrätten och snodd från Årets kocks hemsida.

Spamolette

Efter någon månad tillsammans påpekade min fästmö Gunilla att en särskild bonus med att vaSpamra tillsammans med mig var att man alltid fick olika varma frukostar på morgonen. Även om vi i USA nu har slarvat lite och ofta skjutit in en enkel ”Yoghurt med valnötter” mellan omeletterna, baconet och de pocherade äggen, så stämmer det att (när jag har tid) gärna börjar kokkonstandet redan till frukost.

En frukost var Gunilla dock, märkligt nog, helt ointresserad att röra vid – och det var ändå min stora hyllning till landet i väster, Edwards bidrag till den genuint amerikanska kulturen, kort sagt det var morgonen då jag uppfann Spamolette!  Se recept nedan!

Spam är mig veterligt världens enda livsmedel som gett upphov till ett ord för skräp. När vi talar om ”spam” i bemärkelsen skräppost i våra e-brevlådor stammar det nämligen från denna beryktade köttkonserv. Bl.a. Wikipedia hävdar dock att det kommit via en sketch av Monthy Python där två personer förtvivlat försöker beställa en frukost utan den hatade konserven, vilket på en engelsk eller amerikansk sylta under 1970-talet kunde vara nog så svårt …

Monthy Python har även producerat en än kändare spam-scen; den där vikingarna sitter och sjunger ”spam, spam, spam”. I den svenska undertexten endast översatt till ”kött,

kött, kött” varvid poängen onekligen gick förlorad när man såg den som spamokunnig 15-åring. Spam-skämten blev så karaktäristiska för MP-gänget att den MP-musikal som nu drar fulla hus över världen heter Spamalot. Naturlitvis en parodi på kung Arthurs Camelot, hämtat från en fras i musikalen (och filmen den bygger på)  ”we eat ham, and jam and Spam a lot.”

Spamolette, recept

1. Gå till en butik där ingen känner igen dig och inhandla spamet
2. Öppna burken utan att skära dig
3. Skär spamet i stavar
4. Stek spamstavarna på kraftig värme (helst i margarin, usla varor trivs ihop) tillsammans med skivad lök.
5. Vispa ihop en sedvanlig omelett av några ägg och lite kallt vatten
6. Häll omelettsmeten över den stekta spamen
7. Gör inget försök att krydda, det kommer inte göra någon skillnad och salta för allt i världen inte, spamet i sig är redan sju tusan tunnor för salt.
9. Servera – och känn dig som en Monthy Pythons viking!