Denna krönika publicerades häromåret hos Vinklubben – men på grund av Edward Blom Riesling Trocken har den onekligen förnyad aktualitet!

Texten visar tydligt varför just Riesling-viner ligger Edward så varmt om hjärtat…

Porträttet av Edward tog jag, när vi tillsammans besökte Edgar Hermes’ Weingut i Trittenheim i Moseldalen i början av sommaren. Övriga bilder föreställer Edward vid Porta Nigra i Trier respektive människor, hallon- och vinfält i Moseldalen, tagna under samma resa.

/Gunilla Kinn Blom

Hösten efter att jag tagit studenten åkte jag, ännu inte 19 år fyllda, ner till den gamla kejsarstaden Trier i västra Tyskland för ett års universitetsstudier. Jag lärde mig tala tyska (om än med tveksam grammatik) men framförallt kom det att bli ett av mitt livs underbaraste år; präglat av stark vänskap, poesi, resor runt omkring i Europa, fester, nattlånga diskussioner om politik, religion, konst, filosofi och litteratur, storslagna matupplevelser, vuxenblivande – men inte minst av vin!

Förvisso hade jag smakat vin tidigare, men det var nu, ensam i Europa, jag på allvar steg in i vinets underbara värld. Och trots allt jag druckit senare är jag som en pavlovsk hund: när smaken av sötsyrlig Riesling vidrör min tunga är jag åter en 18-årig yngling med romantiskt klappande hjärta, som just flyttat hemifrån, rakt in i Europas hjärta – och för vilken livets alla dörrar ännu tycks stå välkomnande uppslagna på vid gavel.

Det var hösten 1989. Tyskland hade haft flera goda vinår, men priserna i den krisande tyska vinnäringen var låga – och den svenska kronan oförsvarligt hög: en D-Mark kostade bara 3,30 kr. En bra Kabinett kostade därför mindre än 30 kr hos odlaren längs med Mosel. Spätlese och Auslese låg på 10–20 DM, d.v.s. 35–70 kr! På vinfesterna kunde man unna sig ett glas Trockenberenauslese eller Eiswein för mindre än vad en flaska Green Pearl kostade på systemet.

Jag tog ett beslut redan första veckan. Universitet hade bjudit alla utländska studenter till en vinprovning nere i “Staatliches” källare – än i dag en av de mest storslagna provningar jag upplevt. Likt Bibelns bröllopet i Kana hade de börjat med de enkla vinerna och sedan gått högre och högre upp i kvalitet. Många slogs ut på vägen, men tack vare min kroppshydda hade jag ännu full kontroll och urskiljningsförmåga när de riktiga rariteterna började serveras. Det var kärlek och hängivenhet! Och då fattade jag beslutet: Jag skulle inte göra av med mindre av mina studiemedel på vin i Tyskland än jag hade gjort ifall jag bott hemma detta år, istället skulle jag utnyttja de låga priserna till att bara dricka storartade viner!

Jag hoppade således raskt över alla Land- und Tafelweine och gick direkt på de höga predikaten. De flesta var söta, men alltid så fantastiskt balanserade, med enorm syra och kraftiga mineraltoner. Men förvånansvärt många odlare jäste även ut en del av sina sorter längre, så att de även gick att få som halv- eller heltorra.

Rieslingen, “druvornas drottning” som tyskarna kallar henne, var den stora kärleken. En lärare på universitetet skämtade om att jag tillhörde den gamla stammen studenter som “mest studerade för doktor Müller-Thurgau”, men just den druvan lärde jag mig snabbt att undvika. Jag varierade gärna Riesling med Elbling (som brukade säljas subventionerat i universitetsmatsalen vid diverse högtider), Kerner, vit och grå burgunder och Gewürztraminer …

På den tiden kände jag till vinodlare i varenda by mellan Trier och Bernkastel-Kues. När jag för några år sedan återvände [2010] hade jag tyvärr inte varit vid Mosel på ett decennium. Inne i Trier fanns ännu Staatliche Weinbaudomäne och Bischöfliche Weingüter, som nu även köpt upp min gamla storfavorit Friedrich Wilhelm Gymnasium (vinfirman som ursprungligen var ett jesuitdrivet gymnasium med sitt kapital placerat i vinodlingar, ett gymnasium som bl.a. hade Karl Marx som elev).

Ute i byarna var det enorma förändringar. På gott och ont. Gubbarna i jordiga arbetskostymer och gummorna i stora, blommiga klänningar som för 20 år sedan skötte fälten och vintillverkningen hade nu dragit sig tillbaka från den aktiva verksamheten. Nu var det de som (likt en gång deras föräldrar), tog hand om oss kunder som ringde på dörren och ville prova oss igenom sortimentet. Medan deras barn tagit över som vinmakare, en ny generation som inte lärt sig av sin fader att göra som man alltid hade gjort utan avlagt professionella vinexamina på tekniska universitet.

Tyvärr har många odlare i dag gått ifrån det tyska klassificeringssystemet, vilket var världens bästa. Förr kunde man direkt av etiketten se kvalitetsnivå, söthetsnivå och om det enligt vinförbundet eller delstatens professionella smakprovare utmärkte sig nog för medaljer av tre  olika nivåer. Man behövde knappt smaka på vinet för att veta om man skulle uppskatta det. Nu konkurrerar åtskilliga självuppfunna klassificeringar med den statligt fastställda.

Bland det positiva var att de torra vinerna kommit i fokus. Om det förut var något som mest gjordes för en mindre grupp kännare, eller någon onkel med sockersjuka, hade de nu på 2010-talet blivit hur inne som helst. Odlarna har också lyckats svara på den inhemska efterfrågan på röda viner. De rödviner som fanns i Mosel förr i tiden var oerhört lätta och snarare mörkfärgade roséviner.  Nu tillverkas kopior av all världens rödviner i varenda källare. Och vurmen för de höga alkoholhalterna har även nått Mosel: medan jag som tonåring kunde ligga utmed flodstranden en het dag och svalka mig flaskvis med 7-procentiga viner utan att bli yr (förutom den gång jag fick solsting) – var det nu ofta det dubbla som gällde. Goda viner förvisso, och bra för vinnäringens ekonomi – men tråkigt att allt nuförtiden ska finnas överallt och smaka likadant på alla ställen.

Men även om priserna gått upp, kronan har fallit och vinnäringen blivit lite mindre romantisk finns det fortfarande många fantastiska skatter att upptäcka i Moselsdalens källare. Unna er mer än bara en dag i dalen, knacka på många dörrar, prova Er igenom flera sortiment och undvik turistfällorna så kommer Ni inte bara få en härlig semestervistelse utan också stora vinupplevelser. Och är det någon som mot förmodan har en flaska Rote Weinbergpfirsich Brand till salu så köp – om inte annat så för att sälja den vidare till undertecknad.

Edward Blom