Vad som är viktigt på julbordet (enligt Edward)
Advent, Lucia och jul Arkiv och historia Delikatesser Edwards egna artiklar Fester Huvudmeny KulturhistoriaHur kommer det sig att maträtter som dopp i grytan, grisfötter, ål, brunkål, struvor och klenäter aldrig tycks försvinna, trots att de oftast bara äts en gång om året? Edward Blom har svaret.
Den vanligaste frågan journalister ställer till mig så här års är vilken som är den mest omistliga rätten på julbordet. Antingen för mig personligen, eller ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Men i båda fallen blir frågan fel. Det finns inte en sådan rätt. Det viktigaste är mångfalden och minnesritualen.
Det ligger djupt i den mänskliga kulturen att man behöver minst ett tillfälle om året när allting skiljer sig från vardagen. I nästan alla kulturer finns därför vanan att, hur knapert man än har det, lägga undan lite varje dag till den årliga festen – den som ger en något att längta till och något att minnas. Den svenska julen innebar ett sådant paradisiskt undantagstillstånd, markerat av halm på golvet, färggranna bonader på väggarna och brinnande ljus som lyste upp stugan (i stället för bara öppna spisen och små lysstickor), då ingen behövde arbeta – och det fanns mat och dryck i överflöd.
Det historiska allmogejulbordet var inte identiskt över hela landet, i varje gård eller ens för varje år. Det enda som alltid förknippats med ordet ”jul”, sedan det uppkom, är inte en rätt utan en dryck: vikingarnas förkristna julfirande var en ceremoni där gudar och avlidna firades med rituella skålar i öl. Det liturgiska skålandet, att ”dricka jul”, fortsatte sedan att spela en betydande roll långt efter att seden kristnats.
Julölen var vanligtvis en maltrikare festölsversion av det öl man bryggde till vardags och var därför betydligt starkare och fylligare – så att ”fragga [skummet] står som en hatt”. Alltid överjäst; mörkt om man hade hårt vatten, ljusare om man hade mjukt. När vi närmar oss 1800-talet hade dock vissa specialrecept för julöl utvecklats, som sätt att färga ljust öl mörkare.
Julmaten var ursprungligen all festmat som fanns att tillgå och man hade oftast samlat på sig många olika saker, men en relativt liten mängd av varje.
Då allmogen historiskt levde nästan enkom på spannmål var gröt och bröd ofrånkomligt i de flesta hushåll. För att skilja julgröten från vardagsgröt kokades den inte på vatten, utan på de skvättar mjölk som gick att klämma ut ur korna trots att det var vinter. Från 1700-talet fick alltfler möjlighet att unna sig importerade risgryn i gröten till jul och midsommar, något som de burgna kunnat göra sedan medeltiden. Nisse, hustomten eller gårdsvätten, skulle ha sin portion och inte heller i den fick smörklicken saknas. Länge ska seden att skänka mat till gårdstomten, som antagligen går tillbaka till forntida offerritualer, ha förknippats med nyår.
Vanligtvis eldade man bara upp bakugnen två gånger per år, så allt bröd var stenhårt och fick ätas uppblött, men till jul skulle det vara färskt och mjukt. Alla i hushållet fick varsin pyramidformad brödhög, med ett stort vardagsbröd i botten och sedan allt mindre och finare brödsorter högre upp. Det översta brödet kunde till och med ha bakats på siktat vetemjöl, sötats med vört och kanske kryddats med kummin. Socknens fattiga fick stora, enkla bröd som julgåva; någon man ville ställa in sig hos fick ett litet finbröd. Bröden formades till solkors, spiraler och olika djurformer, som vi i dag gör med saffransbröden – de allra äldsta formerna antagligen med historia ända tillbaka till förkristen tid. Barnen fick bröd formade till grisar eller hundar. Viktigast var såkakan, det stora skådebrödet som alltid skulle ligga i julbordet mitt.
Ägde man kor skulle årets största ost sparas till jul, ibland lagrad från fjolsommarn. Ofta hade den legat under kärvarna som en påminnelse om att all säd måste ha tröskats färdigt innan julfriden. Nästan allt smör man kärnade såldes. En stor del gick på export. Det var ett av de få sätt en enkel bonde kunde få in kontanter som behövdes till salt och enstaka andra köpevaror. Till vardags använde man bara ister som fett, men till jul smör. En välbeställd bondgård hade även en hög julsmör som inte fick röras, ståtligt stående på en svarvad smörstake.
Sovlet på julbordet varierade. Vanligast var (sedan årtusenden) fläskköttet, då grisen var den effektivaste köttproducenten i jordbruksområden. Den bidrog till ytterligare variation. Hade man slaktat en gris så fanns det också ett huvud, fyra grisfötter och lika många lägg, en knorr, en hals, ett stort revbensspjäll, ett antal mindre fläskstekar, ett visst antal kotletter och så mycket blod, lever och tarmar för att få till en viss mängd palt, pastej och korvar av olika storlek och smak. Skinkan åt allmogen aldrig till jul förrän runt sekelskiftet 1900, då det är den styckningsdetalj som håller att lagras längst (tänk parmaskinka) och således sparades till sämre tider enligt förrådshushållningens principer. Om man inte i stället sålde den till någon närliggande herrgård där den åts som stek.
Under århundradenas gång minskade tillgången på kött, i takt med att befolkningen blev större. Det blev inte bättre av att reformationen avskaffade det katolska köttförbudet (abstinensen) som rått nästan hälften av årets dagar. Nu kunde samhällets välbemedlade äta kött dagligdags, och det blev mindre över till allmogen. Jaktreglerna inskränktes och från 1647 förbjöds vanligt folk även att jaga småvilt på egen mark. Som magrast var det kring år sekelskiftet 1700, då hela 90 procent av allmogens näringsintag bestod av spannmål.
Det är ur detta faktum vi ska förstå att grisen i Sverige blivit en julsymbol som broderats på bonader, pryder julkort och ger form åt pepparkakor och marsipankonfekt. De allra flesta fick fordom kanske bara äta sig mätta på kött en enda gång under året: julen blev inte bara Frälsarens födelses fest, utan även Den stora grisfesten.
Men långt ifrån alla åt gris. Man tog vad man hade: i fäbodkulturen dominerade hård-, färsk- och mesostar tillsammans med kokkött, korvar och syltor från kor man slaktat av inför vintern. Utmed kusterna dominerade fisken. I Skåne följde man den alleuropeiska vanan att äta julgås. (En sed engelsmännen uppehöll till andra världskriget då de fick amerikanska kalkoner som nödhjälp.) Julgås, julgädda, salt oxbringa eller rökt fårfiol var således nästan lika vanliga som nummer 1 på bordet även sedan julskinkan gjort entré.
Tre julrätter var så viktiga under julfirandet att de mot slutet av 1800-talet skulle komma att få något av en särställning, även i stadsmiljö där man inte hade samma mångfald av olika livsmedel som på landet: gröten, lutfisken och doppet.
Till gröten var varje närvarande tvungen att rimma. I bondemiljö tilläts drängar och pigor vanligtvis smäda husbonden i dessa rim, utan att riskera bestraffning. En säkerhetsventilsritual som har motsvarigheter i andra kulturer, till exempel den japanska körsbärsblomningspicknicken där anställda tillåts driva med chefen.
Att gröten skulle göras på mjölk och vitast möjliga gryn var inte bara för att det var gott, utan även ett arv från medeltiden när man förordade vit mat på julaftonen. Under katolsk tid varade julfastans köttförbud till och med julafton, så då åt man det lyxigaste man hade som inte var kött: lutfisk. En dyr köpevara (ursprungligen tillverkad av skråanslutna ”fiskblötare”) och som med sin geléiga konsistens var en välsignelse för tidens många tandlösa.
Seden i Sverige att börja fira jul en dag för tidigt beror på att alla kristna helgdagar inleds kvällen innan, efter att den sista tidegärden sjungits. Man lade sig visserligen tidigt förr, men gick gärna upp en stund mitt i natten – och då kunde man ju provsmaka julkorven. Ännu i början av 1900-talet intogs julaftonens viktigaste mål sent på kvällen, vilket kan vara en reminiscens av detta.
Fast åtminstone från början av 1800-talet hade doppet redan hunnit bli vanligt att inta mitt på julaftonsdagen. Man kokade olika sorters fläskkött och vissa korvar i en stor gryta; doppade sedan bröd i detta näringsrika spad. Alla, inklusive tjänstefolk och barn, doppade i samma gryta, vilket gav en nästan rituell prägel åt det hela.
Då brödet, som nämnt, var stenhårt åts det dagligdags uppblött. Att denna urgamla sed ännu lever kvar till jul i många familjer är ett tecken på julätandets inslag av minnesritual. Inom liturgiforskningen talar man om Baumstarks princip, som innebär att de viktigaste mässorna under kyrkoåret också behållit de äldsta liturgiska bruken – varför dessa kan användas närmast arkeologiskt för att spåra hur det mässfirandet såg ut under urkyrklig tid. På samma sätt kan julbordet med sina i övrigt nästan utdöda rätter som dopp i grytan, lutfisk, gås, grisfötter, risgrynsgröt, rull- och pressylta, ål, sillsallad, brunkål, Edamerost, torkade dadlar, struvor och klenäter utgöra en provkarta över olika perioders nordiska matbruk.
Det är nästan som om man ville att förfäderna skulle få en chans att smaka på sina gamla favoriträtter. Och faktum är att ännu på 1800-talet stod all julmat framme under julnatten för att förfäderna (eller änglarna) skulle komma ner och äta av den. Alla julveckorna fick skådematen stå kvar. Efteråt ansågs dessa ha dragit till sig av julens magi och änglaölet kunde användas för att vattna gårdsträdet, såkakan begravas vid den första plöjningen för bättre skörd och julsmöret nyttjas som universalmedicin hela året.
Hos förmögna borgare och andra ståndspersoner såg julmaten annorlunda ut än hos allmogen: lyxmat som stekar och skaldjur med importerade kryddor, viner, punsch och konfekt. Under 1800-talet skulle de folkliga och de förnäma traditionerna komma att korsbefruktas. När svenskarna lämnade landsbygden blev omfattningen på julmaten först mindre – men sedan tog mångfalden åter mark när många rätter som egentligen tillhörde restaurangernas smörgåsbord kom att bli julmat.
Mitt svar på journalisternas fråga är alltså att det inte är en viss rätt som utgör kvintessensen av julbordet, utan mångfalden och minnesritualen. På vårt julbord hemma står alla tidigare nämnda rätter, samt julsmör, såkaka och änglaöl. Bibeln ligger på skänken bredvid för uppläsning av julevangeliet. Dopp i grytan intas mitt på dagen i köket. Nisse får naturligtvis sin gröt – och det starka julölet skummar i stora tomteprydda ölstop, ända fram till Tjugondedagen.
Edward Blom
Gastronom och kulturhistoriker
No comments yet.