Man kan ha åsikter om den nya arbetsmarknadsministern och om hon är lämplig eller olämplig som minister. Men det senaste dygnets debatt har blottat mycket otrevliga tendenser i det svenska samhället. Det som ställs på sin spets är frågan om religions- och åsiktsfrihet.

Är det möjligt för en livetsordare att sitta i regeringen? För en abortmotståndare?

Bara det att en person varit medlem av samfundet Livets Ord framhålls av åtskilliga röster som diskvalificerande nog för att ingå i en regering. Min spiritualitet ligger långt från Livets Ords och jag ogillar den framgångsteologi som rörelsen förespråkade under sin första tid, liksom jag känner mig främmande för den amerikanska tv-kyrko-stil som de (åtminstone för 20 år sedan) hade drag av. Inom trosrörelsen i stort (Livets Ord och systerförsamlingar) har det begåtts övertramp av flera slag genom åren. Men vi talar inte om ett extremistiskt parti på höger- eller vänsterkanten. De är inga våldsverkare eller rasister, utan en mängd personer med skilda åsikter och politisk hemvist som ber, firar gudstjänster och skänker pengar till välgörenhet. Om en livetsordare anses för extrem för att få vara med i en regering, hur ska det då gå med personer från andra kulturer? Även en moderat muslims världsbild skiljer sig mer från den svenska Svenssonmallen än en medlems av Livets Ord. Och så gör en stor del av våra invandrares, oavsett religion.

Fram till 1952 kunde enligt lagen en katolskt kristen inte bli minister i en svensk regering. Sedan dess har vi haft religionsfrihet. (Med förre miljöministern Andreas Carlgren hade vi faktiskt en minister som var katolik.) Men även om vi nu har religionsfrihet på papperet så känns det som om vi går mot en informell reglering av vilka religioner som tillåts i regeringen. Vad är då allt tal om mångfald och att regeringen måste representera alla grupper i samhället egentligen värt?

Går vi vidare till frågan om åsiktsfrihet är denna betydligt svårare. Vi röstar på partier med vissa åsikter och det är självklart att vi förväntar oss att dess företrädare inte ska ha några åsikter, som bjärt skiljer sig mot partiets ståndpunkter. Samtidigt har vi 9 miljoner medborgare, men bara sju partier i riksdagen. En mångfald av åsikter bland de folkvalda är således fullständigt självklar, även om de enas om vilken politik partiet i fråga ska driva.

Frågan om abort är inte enbart en politisk fråga. I grunden är det en fråga om ontologi d.v.s. läran om varat och sakers beskaffenhet. När uppkommer mänskligt liv? Det är uppenbart att barnet inte kan vara ett kroppsorgan precis innan det föds och en människa precis efter. Alltså blir det som finns i livmodern en människa någon gång mellan befruktelsen och veckorna innan födseln. Svensk lag säger att det är problematiskt efter 18:e veckan, men tillåter abort i särskilda fall senare. Jag vet inte hur sent, men knappast fram till slutet av graviditeten, då alla är eniga om att det är ett barn. Och olika läkare bedömer säkert olika i frågan.

En fråga av denna typ är inte som ja eller nej till allmän rösträtt. Det måste vara upp till var och en att fundera över, att använda så väl förnuft som tanke och komma fram till en egen hållning. Blir det en människa vid ett speciellt tillfälle, eller sker det successivt? Vad är liv? Vad har vi rätt att göra och inte göra?

Naturligtvis finns de som valt att bli abortmotståndare bara för att de vill förtrycka kvinnor, är bakåtsträvare, blint följer en religiös ledare utan att tänka efter själva, etc. – men jag är övertygad om att majoriteten faktiskt blir det för att de kommer fram till att cellen blir människa vid en annan tidpunkt än den svenska lagstiftningen säger. Vilket knappast är konstigt, eftersom lagen i sig är flytande och en kompromiss mellan många olika åsikter. Och är man övertygad om att något är ett barn, en människa, så måste man naturligtvis förespråka att det bästa sker även den individen.

En person som går in i en regering måste arbeta för det grundläggande program som partiet gått till val på och som partistämma och partiledningen beslutat. Men etiska uppfattningar som inte huvudsakligen berör det personen arbetar med, måste få finnas. På samma sätt måste vi få bort partipiskorna så att riksdagsmän åtminstone kan få lägga ner sina röster och inte tvingas rösta mot sin samvete. Ingen av oss kan med full säkerhet veta vad som är rätt, men om alla tänker, känner, funderar, inhämtar kunskap och agerar utifrån sitt eget samvete så kommer vi få en både rikare och bättre värld.

I frågor som är väldigt komplexa är det en nödvändighet med människor som utifrån olika perspektiv nått olika ståndpunkter. Respekterar man varandra, tillåter mångfald och har en dialog där man ständigt är öppen för att den andre faktiskt kan ha rätt på vissa punkter så ökar också möjligheten att till slut nå insikt och forma samhället på bästa sätt. I ett enhetssamhälle, där endast en åsikt får gälla samtidigt, avstår man istället att ta till vara på större delen av mänsklighetens kapacitet, hur god vilja politikerna än egentligen har. Och en värld där människor tvingar bryta mot sitt samvete blir korrumperad.

Edward Blom